Nu så har vi bokat en resa till turkiet!
Den 2 juni åker vi och kommer hem den 18 juni. Vi får också sällskap av Malin,Marcus och deras lilla Charlie, fy så jag längtar nu!
Tycker vi är värda att åka iväg, förra sommaren spenderades mest på sjukhus.

Under dagen så åkte vi iväg till barkarby och köpte en ny nappflaska till Milton, därefter åkte vi till Miltons farmor   
Nu så sitter vi samlade i soffan hela familjen och Milton skriker åt sig själv, tror någon börjar bli väldigt trött.

På neoantalen.

När jag kom in i ett rum på neoantalen låg det massor med förtidigt födda bebisar, vi passade inte in här.. Mitt barn är fullgången, han var ju så frisk?
Jag antar att vi fick komma ner till avdelningen för den var närmast, och Milton insjuknade bara mer och mer för varje timme kändes det som, och som väl stämde.
Milton fick syre, läkarna stack honom i huvudet och gjorde en infart.. Och jag tyckte det såg så hemskt ut, men det jag inte visste var att detta bara var början.

Jag satt i en skinnfåtölj bredvid Miltons bädd när Robin kom till sjukhuset.
Man försökte hålla tillbaka tårarna.

-Hallå, igår var vi världens lyckligaste lilla nyblivna familj, vad fan var det som hände!?

Timmarna gick, nattpersonalen som tagit hand om Milton hade gått av sitt pass, minns även att dom sa '' vi ses till kvällen igen ''. Till kvällen? Jag trodde inte vi skulle stanna så länge, detta var ju bara tillfälligt, något som går att återställa snabbt!
Men nej.. Jag och Robin blev hänvisade till ett eget rum medans dom flyttade Milton till ett annat rum.
Det satt ett papper på dörren, ''HÖIJ'' stod det och det var ditritade blommor? Som om att det skulle göra en gladare.
En sköterska kom med två torra mackor med en ostskiva på, ett glas juice och sa ''försök äta lite'', vi hade annat att tänka på än att äta just nu..

Väntan, nervositeten, lycka.. En otålig väntan i 9 månader.
2011-07-20 kl.03.07 en onsdags natt kom vår lilla skatt.
Lyckan var obeskrivlig, förlossningen var jobbig men det var värt allt besvär, vi fick ju faktiskt världens finaste son utav det hela.
I två dagar var vi på BB, lördagen den 23 juli skulle vi få åka hem.
Milton var fullt frisk, men eftersom jag Miltons mamma har diabetes så fick vi stanna ett dygn till för att se så min blodsocker stabiliserat sig efter förlossningen.
Robin, Miltons pappa sov inte kvar den sista natten. Han skulle åka hem och sätta ihop spjälsängen och fixa i ordning de sysslor vi inte hunnit med.
Späjlsängen ville jag inte sätta ihop förän vår son hade kommit till jorden, ifall någonting skulle hända.

Den natten, jag minns den så väl! Natten till den 23 juli, klockan var ca 05.00 och en barnmorska kom in till mitt rum för att se så allt stod rätt till.
Milton var blek,han hade indragningar och andades väldigt hastigt. De kallade på en barnläkare som kom upp till BB-avdelningen för att undersöka honom.
Jag grät så fruktansvärt, jag såg på läkaren direkt att det var någonting som inte stod rätt till och ännu mer när dom bad mig ringa till pappan och be honom komma in till sjukhuset igen.
De bad mig också linda in Milton i hans filt och vi fick gå hastigt ner till Neoantal-avdelningen..