Sitter och läser igeonom äldre blogginlägg, fy vad jag minns dagarna som om det vore igår, kan fortfarande inte förstå att det va Milton som jag skrev om dag ut & dag in, han är ju så frisk och perfekt!
Det är otroligt mycket blandade känslor när man läser, man blir glad men ändå ledsen samtidigt.
Fybubblan vad mycket vår lilla prins har vart med om, jag kan bara inte förstå..
Kommer ihåg när vi gick utanför sjukhuset och man såg alla dessa glada föräldrar med barnvagnar osv..F*N vad arg och frustrerad man blev.
Varför va det just vi, varför skulle just Milton, VARFÖR?
-Jo, det har nog en mening med det hela, han är så otroligt stark och han klarade av det, därför va det just vår lilla prins som drabbades av vad det nu var. VÅRAN KÄMPE!

Här är ett inlägg ifrån att Milton låg på ECMO som jag skrev.. Man behöver verkligen påminnas, även fast det sitter i ryggmärgen hela tiden.

''Jag & Robin var precis nere hos världens finaste!
Det gör så otroligt ont inom en när man ser honom ligga där..
Jag trodde aldrig jag skulle klara av att gå in till honom på ECMO, men det var inte så farligt och hemskt som jag trodde.. Förutom alla dessa tusentals maskiner & apparater som finner sig i rummet och dom två tjocka genomskillniga slangarna med hans blod som går ner i hans hals, det försöker jag undvika att kolla på och bara ha fokus på hans underbara lilla babykropp! Jag & Robin önskar så innerligt att det ska bli bra med vår prins snart..''

Jag tror jag grät nästan varje kväll när jag skrev ett inlägg, men jag tror att utan detta bloggandet så skulle jag nog aldrig ha klarat detta.. Det var en sån otrolig lättnad att bara sitta och skriva av sig sina tankar låta folket ta en del av det hela. Dels för att jag/vi inte orkade svara om & om på frågor av människor runt omkring.

Och jag hoppas verkligen att denna blogg kommer att ge någon annan hopp där ute som också har en sjukt barn, ALLT är möjligt!.. Även fast jag aldrig trodde på det tills den dagen kom & vi fick lämna sjukhuset.