Flera kvällar irad så ligger jag bara och tänker på sjukhusvistelsen..
Igår så fick jag jätte mycket flashbacks, av när jag låg kvar på BB sista natten med Milton, då han insjuknade..
Kommer ihåg mycket väl nu! Jag satt och smsade med Robin (pappan) och det var oväder ute som bara den.. Det var jätte kvavt i mitt och Miltons rum som vi hade, vi smsade & pratade om att efter att den natten hade gått så var det äntligen lördag och vi skulle få komma hem! Det var en olidlig väntan att få komma hem och visa upp miraklet!
Klockan blev allt mer och mer tillslut så slutade Robin svara på sms, han hade ju vart hemma och satt ihop sängen och fixat tills vi skulle komma hem, så han hade säkerligen somnat gott!
Milton sov också, Men jag var vaken, jag kunde inte slappna av ( jag var ju en nyförlöst ung mamma som inte fattade att jag hade fått ett barn ).
Jag öppnade ett stort fönster som vi hade i rummet, man hörde hur folk skrek och bråkade.. Jag hade såklart fått rummet som låg ovanför akuten, en fredags natt!

Milton vägrade att äta när jag skulle ge honom mat, men jag visste ju inte att det var något fel just då.
En barnmorska kom in till mig och pratade under natten, tillslut så sa hon att hon tyckte Milton var grå/blek och andades hastigt. Jag fick en klump i halsen ''bara ingenting är fel'' tänkte jag hela tiden..

Kl var strax efter fem på morgonen, en läkare kom upp till BB för att kolla på Milton och dom bad mig att ringa efter Pappan.. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, efter ett tag fick jag tag i Robin och han kom in till sjukhuset igen.
Jag lindade in Milton i hans filt och vi fick gå i rask takt ned till neoantalen där det fanns utrustning som Milton behövde.

Tårarna slutade aldrig att rinna, jag grät så mycket att ögonen blev helt torra..
Milton fick en plats  på Neoantalen, där han låg ett/två dygn. Sedan blev förflyttad till Barnintensiven osvosv..

Jag och Robin skulle upp till BB-avd för att hämta våra saker, men jag hade verkligen ingen lust.. Alla som var där var nyförlösta helt overkligt glada nya mammor med ett nytt barn i famnen, och där kom jag och robin tomhänta, gick in i ett rum och hämta en väska sen vidare...

När jag ligger och tänker på just dena här tiden så gråter jag oftast, jag vet inte om jag gråter för jag tyckte det var skit jobbigt eller för att jag är glad för att vi är hemma med vår älskade mirakelunge!