Det känns fruktansvärt att gå upp till föräldrarvåningen och lägga oss utan vår son när han ligger sex våningar nedanför oss på barnintensivvårdsavdelningen..
Men just ikväll kändes det extra jobbigt för mig och Robin, det var ny nattpersonal och vi båda fick extremt dåliga vibbar av dom.. SKöterskorna som jobbar där får ej lämna rummet och det måste alltid vara en sköterska i rummet hela tiden, men de som jobbar inatt gick utanför rummet? Det känns inte det minsta tryggt för oss, och dessutom var de ej så trevliga och sa emot det vi sa till dom..
Det blir nog inte så mycket sömn inatt för vår del, och vi kommer nog garanterat att gå ner till Milton ytterligare inatt..

Vi har nyss vart nere hos Milton och gett tillbaka hans snuttefilt, eftersom det hände en liten olycka på den imorse.
Det tar hårt på en att se sin son ligga där i sin bädd och man får inte ta upp honom när man vill, och framförallt inte hjälpa han.. Nu vill vi veta vad vår son lider av för sjukdom, och om det finns något man kan göra åt det! Det tar verkligen på krafterna att bara vänta..
   
   

 Hej, imorse kom min Mamma ned till mig på Biva och skulle tvätta av mig.
Jag fick mitt hår shamponerat med bamse-shampoo för jag hade kvar klister i huvudet av eeg testet som gjordes, jag gillade det sådär.
Jag har även börjat att öppna mina ögon nu, Mamma & Pappa blev jätte glada, nästan så det kom glädjetårar för omväxlingskull!
  
Jag har också haft besök under dagen, min Morfar va här och träffade mig för första gången.
Min Mammas kusin Alex var också här med tant Ida, får man kalla henne så må tro?
Och så var såklart Mormor & Farmor här, Farmor hade med sig sin vän Agneta och jag fick ett urgulligt gosedjur av henne!
  
Angående min 'diagnos' som ingen ännu vet någonting om så har inte mycket hänt..
Det mesta är fortfarande stabilt och jag har nu fått blodtrycksmedicin också..
Mamma & Pappa och såklart jag fortsätter att hoppas på att jag ska bli bättre snart och att vi ska få reda på mer om min sjukdom!
           

Jag är så förbannad, less och trött på allting just nu.. VARFÖR IHELVETE JUST VI!?
Det var ju verkligen inte såhär det skulle bli, vi skulle ju vara hemma och vara en familj.. Nu har vi spenderat över en vecka på sjukhuset och jag vägrar att lämna sjukhus området.. Ibland sitter jag och tänker på om vår Milton kommer att få vara med när den dagen kommer och vi ska åka hem från sjukhuset, vi vet ju ingenting?! Och inte ens läkarna kan besvara den frågan..
Just nu är det bara att vänta, försöka ta sig igenom dagarna här på sjukhuset och hoppas på att det ska bli någon förändring med vår lillkille och framförallt få reda på vad det är som inte står rätt till..
Vi behöver verkligen all tur vi kan få just nu, och hoppas på det bästa!
Vi älskar dig Milton.