Nu har vi vart nere hos världens vackraste Milton.. Man blir så ledsen av att bara titta på honom utan att kunna ta upp honom och gosa rejält!
Undrar hela tiden om det fanns något man kunde ha gjort för att undvika att han blev så svårt sjuk, men det fanns det antagligen inte? Sitter och tittar på bilder från förlossningen och tiden på BB då han var fullt frisk och tittade hela tiden..
Nu ligger han i en öppenbädd på intensivvårdsavdelningen med tusentals slangar (känns det som) och blundar för det mesta hela tiden... I två dygn fick vi ha honom hos oss, nu känns det nästan som att han tillhör landstinget och alla dessa sköterskor.. 
Det är så extremt jobbigt att inte kunna göra någonting för honom, kunna få honom bättre på något vis.. Bara sitta och vänta på provsvar som kanske leder till ett svar om vilken slags diagnos han har. FAN vad orättvist allt är.
   

Hej, Mamma & Pappa fick svar på röntgen.. Det visade sig att jag fått vätska i mina lungor och nu har jag ytterligare en appart inkopplad till mig.
Min syresättning har gått upp och ned under hela dagen, jag har legat på 70-80 men ska egentligen ligga på 95-100.
Vi får bara hoppas allt vad vi kan att det finns någon lösning på min 'diagnos' och att läkarna och specialisterna får reda på vad det är..
 

Min andning och syresättning har inte vart så bra idag, har röntgat mina lungor igen och nu väntar Mamma & Pappa på svar...

Jag var nyss nere hos Milton och nu går det verkligen inte att hålla tillbaka tårarna längre, jag vill bara ta upp honom, slita bort alla dessa slangar och springa därifrån med honom och att ett mirakel ska ske så att han blir frisk.. Vi kan inte göra mer än att hoppas, men det är svårt.. Man har hela tiden tankar om att han kanske inte kommer att överleva.
Bli bättre snart älskade unge!
/ Miltons Mamma