Direktlänk till inlägg 26 juli 2011
Att ha väntat i nio månader och äntligen fött sitt efterlängtade barn var en lättnad, även när allt verkade vara så bra och vår Milton var fullt frisk..
Den natten Robin hade åkt hem och skulle ordna klart allting tills vi skulle få komma hem dagen efter var den värsta i mitt liv.
Jag förstår fortfarande inte att han insjuknade så fort. Vi blev akut nedflyttade till neoantalavdelningen, där dom kopplade på vår son en massa slangar och apparater..Fruktansvärt att se.
Nu har han legat med alla dessa slangar och maskiner i snart 5 dygn och det är helt sjukt jobbigt att inte få veta vad som är fel med honom, och om det ens finns någonting att göra åt hans sjukdom om man skulle få reda på vad det skulle vara.
Jag och Robin försöker ta en dag i taget men det är absolut inte det lättaste, mina tårkanaler är helt snustorra och det finns inte mycket att göra än att vänta och vara orolig. Vi bor på familjeavdelningen på Astrid Lindgrens barnsjukhus medans vår son ligger nere på barnintensivvårdsavdelningen,självklart får vi komma och gå hur vi vill och hälsa på honom men det är jobbigt, det var ju absolut inte såhär det skulle bli! Det är så otroligt svårt och jobbigt att se vår son ligga där, och att man inte kan ta upp honom och krama om han när man vill..
Sitter fortfarande och klurar och skriver lite då & då om sjukhusvistelsen.Och snart så börjar allt falla på plats, det tar tid & det är mycket att skriva!La in två andra 'inblick' inlägg för ca 6månader sen, och ja.. mycket mer än det har jag inte s...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
|||||||
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
|||
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
|||
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
|||
25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | 31 | |||
|